Jag tänkte redan på det igår kväll men kom och tänka på det igen när jag kom hem igår. Ni som hängt med lite vet att jag haft det otroligt svårt med ensamheten. Att bo ensam, att vara ensam. Jag har inte gjort det på en väldigt lång tid så verkligheten blev nog aningen hård. Sen jag flyttade in för några månader sedan har jag inte gjort annat än att fly från mitt hem, mig själv och min ångest. Men igår då längtade jag hem. Efter att få komma hem, vara ensam. Bara få lägga mig i soffan och inte ha några måsten omkring mig. En sådan underbar känsla att äntligen trivas med sig själv och med ensamheten.

Nog om det. Nu har jag precis rivit av några jobbtimmar och har precis kommit hem. Ska kasta mig i en efterlängtad dusch och sen äta sen middag i form av vårrullar. Inte haft någon vidare matlust på hela dagen faktiskt men nu är jag riktigt hungrig så det gäller att passa på.

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget ♥

Ni vet när man växte upp, när man tänkte på framtiden. Man hade drömmar och mål. Man hade hopp och förväntningar. Man kanske drömde om jobb, om familj ja om vad som helst egentligen. Jag som alla andra hade stora planer för mig själv. Saker som jag ville uppnå men som jag idag inser börjar bli omöjliga. Jag drömde om jobb, om utbildningar, om att resa, om att få egna barn. Idag drömmer jag inte längre.
Jag är 27 år och kan inte ens äta ordentligt. Jag har visserligen ett jobb som jag älskar och är så tacksam för. En underbar familj, fantastiska vänner och en pojkvän som är för fin. Jag är så tacksam för allt, missförstå mig rätt. Jag trodde bara att jag skulle uppnå och göra vissa saker vid vissa tillfällen men jag inser att vissa saker aldrig kommer hända. Jag är bara 27 sägs det men det har man sagt de senaste sju åren och sanningen är att man blir inte yngre. Åren går så fruktansvärt fort att jag inte hinner med och det känns som att jag står och stampar på samma ställe, tvingas börja om med allt då och då och jag tar mig liksom ingenstans. Jag är tillbaka på ruta ett och tvingas göra nya planer, skapa nya mål och bara försöka ta en dag i taget. Whats meant to be will be antar jag.

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget ♥

Jag har den senaste tiden brottats väldigt mycket med vad jag vill dela med mig av och vad andra tycker jag borde dela med mig av. Ena sekunden gnäller man över att människors flöden är för perfekta, för lyckliga. Sen när sanningen kommer, ja då är det för mycket med.
Jag har aldrig skrivit för någon annans skull, aldrig skrivit för att på uppmärksamhet eller liknande. Jag skriver för att det är det enda sättet jag vet. Det är det enda sättet jag kan ventilera på och det enda sättet jag kan vara helt ärlig på. Därför kommer jag fortsätta.

Senaste veckorna har det eskalerat igen tycker jag. Det har gått upp och ner men senaste tiden väldigt mycket ner. Det enda jag kan äta och behålla just nu är ungefär persikor. Behöver jag säga hur man mår när man lever på persikor? Okej kanske inte bara persikor en och annan kaka har allt ätits och behållits med. Igår var första gången på riktigt länge som jag åt och fick behålla en måltid, inte helt ostraffat dock. Det resulterade i hjärtklappning och en ångest utan dess like. Jag åt, det kanske var en vinst i sig men det kändes långt ifrån så. Idag är jag mest ledsen. Känner mig typ jobbig och.. Ja bara allmänt sån med min ångest. Den ställer till det och jag blir inget trevligt sällskap alls. Ätit en halv donut och vill ingenting hellre än att äta, skulle äta. Men sån kom ångesten och alla känslor och så var hungern utbytt mot illamående. Bara tanken på mat får mig att vilja kräkas samtidigt som jag känner hur dåligt jag mår för att jag inte äter. Moment 22. Jag skäms något så fruktansvärt. Vågar inte prata om hur jag egentligen mår. Rädd att göra folk besvikna.
Det är så svårt att förklara, jag tror inte det går att förklara för någon som själv inte varit sjuk men jag önskar att det hade gått. Jag kan inte mer än att försöka.
Men att pendla mellan svält, hetsätning och kräkningar. Att må så dåligt att kroppen skakar för att man inte ätit eller för att man inte fått behålla maten, att inte vilja någonting annat än att äta men samtidigt känna illamåendet av bara tanken. Att se på sig själv i spegeln med avsky. Att se någonting som inte stämmer överens med verkligheten. Att känna ångest varje vaken minut i dessa perioder. Att ständigt vara i krig med sig själv.

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget ♥