Ni som har följt mig ett tag har nog både sett och hört om min viktresa ett par gånger. Just nu sitter jag i en konstig sits med mig själv och mina tankar återigen.

Allting började 2014 när jag vägde in mig hos en dietist på 128 kg. Jag fick en sådan chock. Jag visste att det var illa men inte så illa. De pratade om gastric bypass vilket jag var starkt emot och "hotet" om operation gav mig en helt ny motivation. Jag gick på egen hand ner 41 kg de kommande 11 månaderna. Sen tog det stopp. Spelade ingen roll hur mycket jag tränade eller vad jag åt, inte ett gram gick jag ner. Det var där och då min ätstörning började. Det var så svårt att inse att jag faktiskt var sjuk och när jag väl gjorde det var det nästan försent. Jag hade förlorat både mig själv och de flesta i min närhet.

Men jag blev frisk, jag kämpade och jag blev bättre. Men jag gick även upp 10 kg i den kampen och jag var inte alls nöjd men vågade samtidigt inte börja igen, livrädd att tankarna skulle komma tillbaka. Förra våren vägde jag 103 kg igen och bestämde mig för att nu måste det ske. Idag har jag gått ner ca 12 kg igen och det har stannat av lite, eller det går i vågor. Jag väger ungefär samma som när jag blev sjuk första gången och jag skulle ljuga om jag sa att tankarna inte finns där. Idag vet jag hur jag ska hantera dom och jag vet vad mina triggers är. Jag kan dock inte låta bli att tänka "tänk om". Jag är livrädd för vad som kommer hända om jag fortsätter men jag är också livrädd för vad som kommer hända om jag slutar. Jag har inget mellanläge verkar det som utan det är allt eller inget, hela tiden. Mitt mående har alltid varit så grundat i hur jag ser ut. Inte för att jag mår bättre när jag ser ut på ett visst sätt, snarare tvärtom. Men samtidigt så tror jag alltid att allting kommer vara bättre om jag är på ett visst sätt. Om jag bara passar in, om jag bara blir omtyckt, uppskattad. Ja ni förstår.

Jag vet att jag inte mår bättre om jag väger 10 kg mer eller mindre, jag vet att det inte spelar någon roll. Ändå får min hjärna mig att tro att det alltid är lösningen på mina problem. Jag undrar om jag någonsin kommer bli nöjd, om jag någonsin kommer älska mig själv på riktigt?

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget ?

Jag är för att sänka aborttiden. Förstå mig rätt nu, jag är för att vi som kvinnor ska kunna bestämma över vår egen kropp och jag är för abort. Men idag kan du få socialstyrelsens godkännande till abort i vecka 22, i veckan skrevs också ett reportage om en pojke som fyllde ett år som blev född och räddad i vecka 23. Det tycker jag är skrämmande.

Jag är för användning av medicinsk cannabis. Jag vet att detta finns i liten utsträckning redan men inte så som det skulle kunna finnas. Självklart behövs mer forskning och underlag först men jag tycker att fördelarna väger över nackdelarna än så länge.

Jag är emot dödsstraff. Okej jag vet inte hur impopulär denna åsikt är för det finns mer eller mindre två läger. Men jag skulle aldrig kunna rättfärdiga att man t.ex visar att det är fel att ta ett liv genom att ta ett annat. Ingen har makt över liv och död. Däremot är jag för livstid som faktiskt innebär livstid.

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget ?

Jag har fått så otroligt mycket kommentarer de senaste dagarna om hur jag väljer att lägga upp min kost, om hur jag ska vara rädd om mig och inte försöka för mycket så att säga. Som tillfrisknad från dubbla ätstörningar blir detta väldigt jobbigt för mig. Jag vet att ni menar väl så ta inte det här fel, jag vill bara förklara.

Jag ha väntat flera, flera år på att komma igång igen. De senaste åren av tillfrisknad har varit tuffa, de har varit en balansgång med när och om jag skulle kunna börja igen, om hjärnspökena skulle försvinna såpass mycket att jag skulle kunna börja igen. Så många år har sjukdomen hållit mig tillbaka och jag har inte känt mig redo. Men nu gör jag det. Jag har inte haft sjuka tankar på en längre tid, jag har ätit som jag ska och allting fungerar.

När jag blev sjuk hade jag precis skilt mig, jag bodde ensam, var deprimerad, drack på tok för mycket och var arbetslös. Jag var i en så dålig sits att en sak till inte ens märktes. Idag har jag en sambo, en hund, underbara vänner, ett jobb, dricker inte och mår inte psykiskt dåligt. Jag är på en så mycket bättre plats vilket gör att jag känner mig 110% säker på mig själv. Så jag ber er, på ett snällt sätt att inte ifrågasätta mina val för stunden.

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget ?