Varit en lång, jobbig dag so far. Haft en sådan stark känsla av att vara instängd. Känns nästan som att väggarna kryper närmre och närmre. Alla dagar är ungefär likadana och trots att sjukskrivningen ska hjälpa mig bli bättre så känns det bara som att den stressar mig just nu. Dels för att jag inte känner mig ett dugg bättre, dels för att jag saknar att jobba, att aktivera hjärnan och känna mig produktiv och dels för att ekonomin körs i botten, igen.
Idag har jag dessutom varit orimligt trött. Vaknade ganska tidigt men fattade knappt att jag var vaken eller vad som hände och lyckades faktiskt somna om vilket jag typ aldrig gör och sov till en stund efter nio. Blev helt chockad själv. Inte för att det hjälpte för det känns som att jag har gått i någon dimma hela dagen. Ligger på soffan och är helt yr av trötthet men kommer inte ner i varv tillräckligt för att somna.
Hatar att vara ensam, orolig och full av ångest men klarar inte av att vara social i den utsträckningen att det blir bättre, snarare tvärtom så tar det så mycket från mig. Gnällkärring, det är precis det jag är.

Blev återigen klar med en topp igår. Virkade en till lillebrors flickvän men den var för liten så skulle göra en ny. Denna blev nog för stor. Satsar på tredje gången gillt.

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget ♥

Jag kan inte vara den enda som jämt och ständigt får höra saker som men du ser ju inte sjuk ut eller varför gör du si eller varför gör du så om du är sjukskriven. Att vara sjuk på insidan är en dubbel kamp. En mot vad du nu kämpar med och en mot världen omkring dig. Att behöva förklara om och om igen. För det ingen ser är att det kan ta mig flera dagar från att jag tänker att jag ska duscha tills jag faktiskt orkar duscha. Att jag är uppe och springer tiotals gånger varje natt. Att när jag umgås tre timmar med en vän så tar det sen tre dagar att återhämta sig. Att jag vissa dagar mår så dåligt att jag knappt tar mig ur sängen och de få gånger som jag har lite extra energi, ja då väljer jag att göra någonting som jag tycker är roligt, som jag mår bra av.
För om jag ligger i någon dvala 90% av tiden så vill jag kunna ta tillvara på de resterande 10% och göra någonting jag mår bra av utan att få dåligt samvete över det. Jag har inte valt det här. Jag vill ingenting hellre än att få ha en helt bra dag, att få jobba, kunna ha ett socialt liv som inte tar all min kraft. Jag vill kunna vakna på morgonen och inte behöva dividera med mig själv om varför jag ens ska gå ur sängen. Om varför jag ska försöka en dag till. Behöva övertala mig själv om varför livet faktiskt är värt att leva. Jag vill inget hellre än att må bra igen.

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget ♥

Jag är så fruktansvärt trött på att klaga, på att gnälla. Men jag är minst lika trött på att känna såhär, må såhär.
Utmattningen i kombination med ätstörningen äter upp mig inifrån. Vågar går upp, upp och upp. 74,8 kg för att vara exakta. Nästan 5 kg upp från min lägsta vikt och jag klarar inte längre av att titta på mig själv. Känner mig äcklad, ser bara allt som är fel. Tur i oturen att utmattningen hittade hit för min kropp orkar inte driva ätstörningen. Jag orkar inte vara sjuk. De slår ut varandra på något konstigt sätt. Fortfarande kräkfri, tror jag är inne på 10 veckor eller något. Helt otroligt. Men det sätter sig istället i hjärnan och jag hatar mig själv och min kropp mer än någonsin.

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget ♥