En liten ovanlig "tre saker" lista men jag har tagit ett beslut om att vara helt öppen genom min behandling, dels för min skull men även för andra som kanske är i samma sits.

• Mina tänder. Ni kan ju tänka er själva om man av och till under sju års tid kräkts flera gånger om dagen ibland. Det fräter och de gör det fort. Har de senaste tre åren haft tandvärk nästintill varje dag och ätit både Alvedon och Ipren på daglig basis sen dess, ibland tom morfin. Har en kommande tandläkarräkning på 30.000:- om jag vill rädda det som räddas kan.

• Mina vänner. Många har kommit och gått genom åren, det har varit tufft och svårt. All förstår inte, en del vet inte hur de ska hantera det. Jag klandrar inte er, jag förstår.

• Mitt sociala liv. Stundvis har jag varit så uppslukad av min sjukdom och tanken på hur jag ska föda den att jag inte haft tid för annat. Valt att stanna hemma för att slippa hamna i sådana situationer där jag måste göra saker som sjukdomen inte tycker och liknande.

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget ♥

Jag har som vanligt tänkt skriva ett litet inlägg om året som gått men jag har fått fundera länge och väl på vad jag ska skriva i det. Egentligen vill jag berätta allt som det är, från min sida. Men jag inser också att det troligtvis skulle göra mer skada än nytta.

Det har varit ett turbulent år för oss alla och det kommer bli ett år vi alltid kommer minnas. Om vi sätter pandemin åt sidan så har det ändå varit fullproppat med händelser.
Jag började året bosatt i Sävsjö och sitter nu i min första egna lägenhet på flera år i Hedekas. Det känns bra om vi nu ska vara sådana. Jag borde gjort det här för länge sedan men ibland tar det tid. Ibland är man för godtrogen och framförallt så hoppas man in i det sista. Men om vi bortser från vad (eller framförallt vilka) jag lämnade efter mig så var det här det bästa jag kunde göra för mig själv. Jag saknar Jennie och hela hennes familj, så otroligt mycket hela tiden. Den känns overkligt att det var över sex månader sedan jag ens fick träffa henne. Hon som var en så stor del av min vardag är helt plötsligt på en helt annan plats. Men jag vet att hon alltid är ett samtal eller meddelande bort och det är jag tacksam för men det gör det tyvärr inte lättare.
Men jag behövde göra det här, för min skull. Sista tiden gjorde jag hemska saker, framförallt mot mig själv. Plågade mig själv både psykiskt och fysiskt. Min ätstörning flammade upp igen.

Väl "hemma" igen har det varit en lång process. Att hitta tillbaka till sig själv, till tilliten och framförallt tillfrisknande. Jag är inte där än, verkligen inte. Men om jag kollar på var jag var för ett år sedan och jämför med idag så kunde jag inte vara gladare. Eller friskare.
Jag har påbörjat behandling mot ätstörningen och har förhoppning om att kunna bli frisk igen även om det just nu ser mörkt ut i perioder.
Även om ångesten äter upp mig vissa nätter så har jag ett så otroligt bra skyddsnät runt om mig att det gör ingenting. Jag känner mig trygg i mig själv och de runtom. Det kommer bli bra igen.

Efter många år isär så hittade jag och Therese varandra igen. Tacksam är väl det minsta jag kan säga. Har varit guld värt att ha någon som vet allt, som inte dömer och som bara finns. Även om vi båda är kassa på kontakt så vet jag att det spelar ingen roll för jag vet precis var jag har henne när och om det behövs.

Och fina T. Mitt i allt kaos så var han bara där. Han vet mer eller mindre allt, kom in i mitt liv när jag kanske mådde som sämst. Ändå har han aldrig backat. Han är min klippa i allt det här. Han som fått mig framåt, han som fått mig att våga. Min kärlek ❤️

Jag är så redo att lämna 2020 bakom mig, stänga dörren och kasta nyckeln. Få lämna all skit detta året tagit med sig och bara ta med allt det som varit bra in i 2021. Hoppas ni får ett gott nytt år ❤️

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget ♥

Hur galet är det inte att det är första december? Har verkligen inte hängt med alls och det här året har varit så konstigt. Det har gått så fort och så långsamt på samma gång, svårt att förklara. Någon som känner samma?
Det har varit tyst här i ett par dagar bortsett från lite bakning. Jag mår inte helt på topp, inte alls faktiskt därav. Har ingen inspiration och dagarna går som i en dimma så jag har försökt hålla mig borta från att skriva.
Idag har jag iallafall jobbat och nu har jag landat i Vänersborg för kvällen. Imorgon ska jag till sjukhuset så passade på att åka redan ikväll så är jag nära. Ska försöka koppla bort allt för resten av kvällen så jag förhoppningsvis kan få lite sömn iallafall för sov inte alls mycket natten till idag så behöver lite sömn. Imorgon är en ny dag.

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget ♥