Huvudet ovanför ytan

Så var det söndag igen. Det känns verkligen som att den här sommaren bara sprungit iväg, om inte allt för lång tid är det augusti. Beror kanske på att hela livet känns som en enda dimma just nu. Hälften av tiden vet jag inte ens vad det är för dag. Tacksam för varje dag man vaknar och ens orkar lämna sängen. Sitter som vanligt mellan stolarna med vårdcentralen och ätstörningsenheten där de pga långa köer och semester inte kommer finnas någon tid de närmsta månaderna troligtvis. Får hoppas det kanske kommer en lucka eller så. Behöver komma igång med någon form av rutiner men det är svårt när man går runt i dvala.
Om vi ska prata om någonting roligare så får vi nycklarna till huset om en vecka och det är med skräckblandad förtjusning vill jag lova. Ska bli fantastiskt att få något eget att landa i men skulle ljuga om jag sa att jag inte lär gråta en skvätt över att lämna Therese med familj. Det har verkligen varit en trygghet att få ha folk omkring sig och det är väl först efter flytten som livet och psyket kommer testas på riktigt. Wish me luck.

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget

Gillar