Jennifer gästbloggar om att vara mamma till ett NPF barn

Inlägget är tidsinställt.

Jag är på jobbet för stunden men jag har fått äran att publicera ett inlägg skrivit av fina @Missjennifer så enjoy.

Jag heter Jennifer och är mamma till ett NPF barn.
En pojke som heter Casper som är 11 år. Som har diagnosen ADHD.
Jag födde Casper samma år som jag skulle fylla 21 år.

Casper är väldigt utåtagerande och impulsiv. Han är väldigt känslig, då hans känslor är som en berg och dal bana och känns 1 miljon gånger mer än för en person utan ADHD. Casper är även väldigt omtänksam och kärleksfull.

Jag har varit ensamstående med Casper sedan han var 2 år gammal. I samband med min och J:s separation så började Caspers problematik. J har haft Casper mesta dels varannan helg under dessa 9 åren som vi har varit separerade.
Han blev väldigt utåtagerande, fick extrema raseriutbrott, både hemma och på förskolan. Han började slå sina kompisar på förskolan och gick inte alls att kontrollera. Hemma slängde han sina leksaker hejvilt, även min heminredning. Det slutade med att jag fick plocka undan allt ömtåligt. Dessa utbrotten och beteendet kom inte för att han inte fick som han ville, utan det var i tid och otid.
Jag pratade med förskolan om mina misstankar kring NPF och de rekommenderade mig att kontakta BUP. Vilket jag gjorde direkt. Det enda jag fick till svar var att Casper var för liten för en utredning.
Det gjordes upp handlingsplan på förskolan för att försöka komma fram till hur Casper skulle klara situationen där. Han var 15 timmars barn under alla sina år på förskolan. Det blev regelbundna möten, som jag alltid gick själv på då J jobbade, och det fortsatte även när han kom upp i förskoleklassen.
I förskoleklassen fick han en resurs/assistent som hjälpte honom att klara av skolsituationen. De fick jätte bra kontakt och skapade ett jätte bra band. Slagsmål och störande i klassrummet fortsatte, men dock inte lika intensivt.
Hösten 2014 fick vi äntligen reda på att Caspers skulle få en utredning hos BUP. Via familjecentralen. Där skulle han gå i skolan under ett visst antal veckor då han inte samarbetade under en "vanlig" utredning med tester, som de försökte med året tidigare. Jag och J var med under dessa veckorna på BUP. Samma beteende där som i skolan och hemma. Sidor som J aldrig hade sätt och han blev ställd mot väggen och visste inte vad han skulle tycka eller tänka. I slutet av Januari 2015 fick vi det äntligen svart på vitt att Casper hade ADHD. J bröt ihop, där och då, i rummet med läkare och psykologer. Medan jag fick konstaterat det jag hade vetat sedan 7 år tillbaka.
Medicin sattes in omgående. Hans kurva följdes upp regelbundet.
I augusti 2015 började Casper på en skola som heter Resursskolan, en skola för barn med särskilda behov. Han flyttades över till den pga slagsmål i skolan samt för att vi skulle få reda på vad han behövde hjälp med i sin skolsituation.

Casper har förändrats något extremt under tiden han har gått på den skolan. Han har lärt sig att kontrollera sin impulsivitet, till viss del. Han har lärt sig hur han ska göra för att klara av att sitta stilla i klassrummet. Han har lärt sig att man löser inte saker med våld, utan man går där ifrån. Han har lärt sig massor helt enkelt!
För några dagar sedan började Casper i en ny skola. En "vanlig" skola. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är livrädd och nervös att det ska bli som tidigare när han gick i en "vanlig skola". Han går ej kvar på Resursskolan längre då den skolan ska stängas ner samt för att hans före detta mentor inte tyckte att han utvecklades längre och var rädd för att han skulle gå tillbaka i utvecklingen om han inte fick nya utmaningar.
Att ha fått ta nästan alla möten själv. Både i skola och på BUP. Att få handskas med alla utbrott själv. Att ha fått bli kallad fitta, världens sämsta mamma och att jag kan dra åt helvete var och varannan dag. Att ha fått blivit slagen av sitt eget barn (när han var mindre). Det har varit hårt och tufft. Många nätter ligger jag sömnslös och vissa nätter gråter jag mig till sömns pga frustration. Att få ta allt själv, att få sitta med allt själv. J har hjälpt till via telefon, men vilket barn lyssnar 100% på en via telefon?
Men samtidigt har jag dagar med så många leenden och skratt i samband med Caspers impulsiva kommentarer och hittepå. Han fyller mina dagar med mer glädje än tårar.
Jag ger mig inte, Casper är en fantastisk människa med så mycket tankar och idèer. Jag säger ifrån när han gör fel. Jag uppmuntrar honom när han gör bra ifrån sig. Han kommer formas till en ännu mer fantastisk person när han har hittat sig själv och lärt känns sig själv utan och innan till.
Mitt speciella fantastiska barn, som försöker förstå sig på sig själv i samband med att han är påväg in i tonåren.
Jag hatar att vara ensamstående men jag älskar att vara mamma till ett NPF barn. Ingen dag är den andra lik, och jag älskar det! ❤
Inne hos mig kan du fortsätta att följa vår resa och vardag: http://missjennifer.se

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget

Gillar

Kommentarer

jennifermarie
jennifermarie,
shinelikeapearl
shinelikeapearl,
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229