Kommer jag någonsin vara nöjd?

Ni som har följt mig ett tag har nog både sett och hört om min viktresa ett par gånger. Just nu sitter jag i en konstig sits med mig själv och mina tankar återigen.

Allting började 2014 när jag vägde in mig hos en dietist på 128 kg. Jag fick en sådan chock. Jag visste att det var illa men inte så illa. De pratade om gastric bypass vilket jag var starkt emot och "hotet" om operation gav mig en helt ny motivation. Jag gick på egen hand ner 41 kg de kommande 11 månaderna. Sen tog det stopp. Spelade ingen roll hur mycket jag tränade eller vad jag åt, inte ett gram gick jag ner. Det var där och då min ätstörning började. Det var så svårt att inse att jag faktiskt var sjuk och när jag väl gjorde det var det nästan försent. Jag hade förlorat både mig själv och de flesta i min närhet.

Men jag blev frisk, jag kämpade och jag blev bättre. Men jag gick även upp 10 kg i den kampen och jag var inte alls nöjd men vågade samtidigt inte börja igen, livrädd att tankarna skulle komma tillbaka. Förra våren vägde jag 103 kg igen och bestämde mig för att nu måste det ske. Idag har jag gått ner ca 12 kg igen och det har stannat av lite, eller det går i vågor. Jag väger ungefär samma som när jag blev sjuk första gången och jag skulle ljuga om jag sa att tankarna inte finns där. Idag vet jag hur jag ska hantera dom och jag vet vad mina triggers är. Jag kan dock inte låta bli att tänka "tänk om". Jag är livrädd för vad som kommer hända om jag fortsätter men jag är också livrädd för vad som kommer hända om jag slutar. Jag har inget mellanläge verkar det som utan det är allt eller inget, hela tiden. Mitt mående har alltid varit så grundat i hur jag ser ut. Inte för att jag mår bättre när jag ser ut på ett visst sätt, snarare tvärtom. Men samtidigt så tror jag alltid att allting kommer vara bättre om jag är på ett visst sätt. Om jag bara passar in, om jag bara blir omtyckt, uppskattad. Ja ni förstår.

Jag vet att jag inte mår bättre om jag väger 10 kg mer eller mindre, jag vet att det inte spelar någon roll. Ändå får min hjärna mig att tro att det alltid är lösningen på mina problem. Jag undrar om jag någonsin kommer bli nöjd, om jag någonsin kommer älska mig själv på riktigt?

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget

Gillar

Kommentarer

Jessiekaos
Jessiekaos,
vet precis vad du menar , tufft av dig att skriva om detta . Har själva haft ätsstörningar, och liksom efter jag kom ifrån det blev det ju bara man gick upp och gick upp, för jag vågade inte tänka als på vad jag åt. och sen var det en barnmorska som kalla mig överviktig, och där gick gränsen igen för mig. Då började ja villa ta tag i min vikt igen, fast hälsosamt utan att bli sjuk av det liksom. Jag gjorde också det, men det var fett nervöst då man en gång haft ätstöringar, Men saken var väl att tänket var annorlunda ja gjorde det då bara för att må bättre fysiskt, inte för att se smal ut eller likande. Och jag tror det är det som är själva grejen man ska försöka lära sig, man är fin som man är , och försöka få bort idealen liksom. Kanske inte det enklaste, men det går , och bara så du vet du är galet snygg , och en väldigt trevlig och snäll tjej så som jag uppfattat dig, och hur bra egenskaper är inte det, du borde vara så nöjd med dig själv kram ❤❤
nouw.com/jessiekaos
frubergh
frubergh,
Jo man kan absolut bli nöjd. Det vill jag tro. Men det är en lång och tuff resa dit. Vill du så kan du! 💞
nouw.com/frubergh
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229