Rånad

Mycket ångest, mycket tankar. Den här ätstörningsbehandlingen tar mycket kraft, även om den i sig går framåt. I kombination med sömnbehandlingen som gör mig väldigt, väldigt trött och tankarna om ev kommande traumabehandling så blir det lite mycket.
Jag kan inte låta bli att tänka på att det känns som att jag har blivit rånad på en massa år av mitt liv. Sex år tog det innan jag hamnade på ärstörningskliniken där de tog dom 5 minuter att inse att jag behövde traumabehandling. Jag kan inte sluta tänka på att jag dagen efter S lämnade satt hos en psykolog (av en annan anledning) och var som en öppen, trasig bok. Saker kom ur min mun på ett osammanhängande sätt. Jag var trasig. Skadad. Alla samtal och kontakter med vården genom åren där jag uppenbart skrek efter hjälp, men ingen hörde mig. Åren som följde är som en stor dimma. Jag har fragment av stunder då jag i förtvivlan stod och skrek på mina anhöriga att jag inte ville leva längre och de var lika förtvivlade dom. Jag hade absolut noll livslust, stunder då mina nära och kära fick ta hand om mitt hem och påminna mig om basic saker som att äta eller duscha. Mitt liv var över. Eller det kändes så iallafall. Så många som jag skadat och förlorat längs vägen. Framförallt mig själv. Jag har gjort saker som jag kommer få leva med för alltid, allt för att antingen inte känna alls eller för att få känna något öht.
Så många år. Och först nu var det någon som tittade på mig och såg rakt igenom mig.

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget

Gillar

Kommentarer